Astarte

I Astarte (1931) avslöjas världen så cynisk som den är just då – just nu. Boyes analys är knivskarp. Och kniven biter än: fenomen och problem som vi brottas med i dag var alltså brännande redan för 80 år sedan.
Astarte väver sin berättelse kring modeindustrin ur ett antal perspektiv som aldrig förlorat sin aktualitet: genusproblematik, kommersialism, konsumism, förljugen veckopress, globalisering, barnarbete, underbetalt arbete, miljöförstörelse, filmindustrin, prostitution och klassamhällets orättvisa, ibland subtila, hinder. Att läsa Astarte 2011 känns kusligt. Tråden löper illröd vidare, mot framtiden.
Astarte var fruktbarhetsgudinna hos fenicierna. I Boyes roman är hon en förgylld skyltdocka, föremål för två (manliga) reklamexperters avancerat affärsmässiga filosoferande. Modedockan är den nya tidens gudinna (”Sekulariseringens triumf! Reklamens triumf!”). Skyltdockan har ingen själ, hon är berövad all individualitet, ett avskalat kön, och hon lockar fram betraktarens förälskelse i sig själv. Reklamexperterna nämner också ”de andra dockorna”, mannekängerna, och resonerar om hur de ska formas. Platta till höfterna lite: ”Så ser visserligen ingen kvinna ut... Men idealet bör ju alltid vara ouppnåeligt.”
(Maria Ripenberg)